Jag är inte speciellt teoretiskt kunnig när det kommer till fotboll, det får jag medge. Men idag tänker jag skita i det och skriva av mig lite om ett lag jag investerat en jädrans massa känslor i och hittat spelare, tränare och andra runt laget jag ser upp till av olika anledningar. Det kommer bli högt och lågt, en hel del killgissningar och säkert mer än 50% fel fotbollstekniskt, men hey, bättre att resonera kring ett aktuellt problem än att hänga ut enskilda individer för att ett lag man investerat en hel del i, inte är där man vill att det ska vara.
Genom mitt liv så har jag gillat ett gäng saker (utvalda delar, gillar en hel del annat också): Bibliotek, kommunala simhallar, musikskolor, studieförbund, universitet, gymnasiet, lumpen, idrott och andra företeteelser som för människor samman, inte på grund av vem som råkade knulla fram dem, utan snarare pga deras egna drivkrafter och samhällets solidariska regler (lagar eller normer). Platser man möts på. Som det ska vara. Människor som aldrig annars skulle ha träffats.
När det kommer till idrott så finns det givetvis klass i det också, alla har inte råd att spela ishockey, köra slalom eller rida men några få sporter står ut, de har en låg ekonomisk och social ribba att utöva: Fotboll, löpning, basket och andra som inte kräver mer än att du orkar ta dig till platsen där idrotten utövas. Det moderna Sverige bygger i mångt mycket på detta, göra det enkelt för individer att engagera sig i idrott. För idrott är viktigt, inte för att vinna, inte för att bli bra, inte för att få en fantastisk fysik, utan för att skapa ett samhälle, en gemenskap som håller även utanför träningarna. Människor som aldrig annars skulle ha träffats skapar band. En jävla magi.
Så för mig är fotboll magisk.
Det handlar inte om vem som är bäst, vem som springer fortast, vem som kommer få ett dyrbart kontrakt med en utländsk klubb. Jag uppskattar en U17-match lika mycket, ibland mer, än en allsvensk dylik. Fotboll, för mig, är demokratisk, alla har en plats. Om du över tid inte är tillräckligt bra, så finns det andra sammanhang du kan vara en del av kulturen. Du kan spela i en lägre liga, starta ett korpen-lag, bli tränare, ta på dig rollen som materialförvaltare eller göra ditt som en supporter för ett lag, antingen aktivt i klacken eller passivt på sittplats eller framför TV:n eller en konstig stream från nåt evenemang där din son spelar.
En sak som går rakt genom fotbollen, vilken roll du än har, spelare, tränare, förälder, åskådare eller medlem i tifo-gruppen är hjärtat. Fotboll utan hjärta är dött. Allt vi lägger tid på utan hjärta är själlöst. Inte värt investeringen. Det gäller kultur, politik, arbete, förhållande. Allt. Det vi investerar vårt hjärta i gör ont emellanåt, ibland leder det till kortvarig eufori med fina minnen och ofta är det ganska monotont, vi känner igen mönster, men det finns där hela tiden. Man investerar tid i det, man investerar känslor i det, man är där, även när man vet att det med stor sannolikhet kan göra ont.
Nu undrar vän av ordning vad jag vill med den här texten? Vän av ordning har rätt i att fråga sig det. Anledningen är att jag tycker att fotbollen som företeelse håller på att förändras i en riktning jag inte tycker är i linje med det jag skrivit ovan.
Det handlar bland annat om Sveriges herrlandslag i fotboll, men också vetenskapsfientliga aktiviteter redan på barnnivå inom fotbollen.
Sverige ligger på 11:e plats i VM:s maratontabell. Det är exceptionellt för ett sådant litet land i en sport som är stor över hela världen. Det borde inte vara möjligt. Har vi historiskt haft något unikt sätt att hitta unika individer tidigt som vi kunnat satsa på? Har vi det i generna? Kan det finnas någon förklaring till att Sverige överlag, historiskt sett, är bra inom idrott per capita?
Jag tror det finns en historisk förklaring som har stark korrelation till våra starka resultat inom idrott generellt, men kanske fotboll i synnerhet. Jag tror det är den tidigare så starka svenska folkrörelsen inom idrott, där det var enkelt att prova på olika idrotter, det uppmuntrades